Det första som avgör om en fisk klarar sig i kallt vatten är om det är i sötvatten som fryser vid noll eller i saltvatten som fryser vid någon minusgrad. Sötvattensfiskar som är anpassade till nordliga områden klarar sig alldeles utmärkt ner till nära noll grader (ej under fryspunkten!) och under is så länge det finns syre. De är ju kallblodiga djur så aktiviteten och ämnesomsättningen sjunker. De kan i viss mån "ställa om" ämnesomsättningen till att fungera bättre i lägre temperaturer genom att kroppens enzymer förändras något. Alla pimpelfiskare vet ju att abborrar och rödingar nappar i temperaturer nära noll och "fungerar" därför i så låga temperaturer trots att de är kallblodiga djur.

I saltvatten som är nära fryspunkten är det svårare eftersom fisken med sin lägre salthalt i kroppen fryser fortare än det omgivande vattnet. Det har varit problem med sådana frysskador i laxodlingar vid Västkusten. Men det finns olika sätt att lösa det problemet! Antingen söka upp varmare vatten djupare ner (nedsänkbara kassar för fiskodlare!) eller att förse kroppsvätskorna med något ämne som sänker fryspunkten men som samtidigt inte är skadligt för kroppen. Sådana anpassning finns hos några arter i Norra ishavet. Inom gentekniken har detta anlag förstås väckt intresse, t.o.m för forskare som sysslar med skogsplantor!