Fråga från: Olle Nordell

Grönlingen uppges vara nattaktiv. Men mitt intryck från skånska vattendrag är att den är väl så dagaktiv. Är det så att den är nattaktiv i mellansverige och aktiv dygnet runt i Skåne och i så fall varför? Större predationstryck i mellansverige? Vidare är jag intresserad av litteratur om grönlingens förehavanden och ekologi i Sverige och tar tacksamt emot litteraturtips.

Svar:

Litteraturen som finns om grönlingen (Barbatula barbatula.L) är tyvärr sparsam och som du också påpekar uppges den där vara nattaktiv. Skulle man studera arten mer ingående kanske man upptäcker att aktivitetsmönstret varierar geografiskt både över dygn och säsong. Faktorer som födotillgång, konkurrens och predationstryck också spelar in.

Grönlingen har en begränsad utbredning i Sverige och hotas till utrotning på grund av bl. a försurning och utdikning. Utbredningen är dock ofullständigt känd. Det man vet är att grönlingen förekommer i nästan hela Europa. I Danmark har den påträffats på två lokaler, i Finland är den mera allmän. I Norge saknas den helt.

År 1746 tog Linné upp grönlingen i sin Fauna Svecica och skrev där att arten införts från Tyskland av Fredrik I. Den ska ha odlats i Mälaren. Inget tyder på att den finns kvar där nu. Däremot finns grönlingen i Igelbäcken, ett mindre vattendrag som mynnar i en vik av Östersjön där Ulriksdals slott ligger. I dammar vid detta slott odlade Fredrik I slampiskare, som är en fisk mycket snarlik grönlingen och med liknande vanor. Det är mycket troligt att kungen oavsiktligt också planterade in grönlingen som visade sig trivas bättre än slampiskaren.

På kontinenten ansågs grönlingen vara en läckerhet. Bruket att odla fisken i dammar spred sig troligtvis till svenska storgods. Möjligen härrör grönlingen i Tunsätterbäcken och Kattgaljebäcken från sådana inplanteringar vid Sjösa herrgård nära Nyköping. Övriga svenska lokaler, ett antal vattendrag och en damm i Skåne samt Smedjeån (1955) och Nyrebäcken (1974) i Halland anses vara naturliga.

Grönlingen blir i Sverige ca 15 cm. Kroppen är slank, tillplattad uppifrån på huvudet och något hoptryckt från sidorna längre bak. Färgen är oansenligt gråbrun till mörkbrun, ibland grågrön eller rödbrun. Kroppen är ojämnt marmorerad av mer eller mindre tydligt mörka fläckar. Ett bra kännetecken är de sex skäggtömmarna runt munnen.

Arten återfinns på grunt vatten, sällan över 50 cm djup, på sand, grus och ibland stenig botten. Dessa biotoper hittar man oftast i de strömmande partierna i våra vattendrag. Vid några tillfällen har grönlingen hittats på andra bottnar. Naturhistoriska riksmuseets fiskgrupp hittade somrarna 1987 och 1988 grönling på starkt igenväxta lerbottnar.

Uppgifterna är tagna främst från en inventering 1993 utförd av Fredrik Nilsson och Jens Carlsson som heter "Grönlingen i Halland". Arbetet är utfört i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet. Skaffa den inventeringen och läs med nöje !

Där ingår också referenser såsom:

Curry-Lindahl K. Våra fiskar. 1985

Edman G. Ny Halländsk lokal för Grönling. Fauna och Flora. 1978

Kullanders S.O., Larje R., Bignert A. Rara fiskar i fara. Fauna och Flora. 1988.

Lundberg S. Grönlingens livsmiljö. Fauna och Flora. 1988

Ohm O. Grönlingen, Cobitis (Nemacheilus) barbatula Lin. Fauna och Flora. 1919.

Strömberg Å., Carlberg T. The geographical distribution of four rare cypriniform freshwater fishes in Sweden. 1988.

Sara Jonsson